En rolig (åtminstone när man ser tillbaks på det såhär) anekdot var då vi alla skulle ut och åka skridskor på en tjärn. Vi körde ut på isen, Morfar var före med vikingen, med alla i kälken bakpå. Jag kom efter. Efter ett tag förstod vi att något var fel. Vikingen började sakta men säkert sjunka genom den mjuka isen. Samma öde hände med SW:n. Även kälken blev flytandes i vattnet. Som tur var klarade sig alla med livhanken i behåll. dock lite blötare än vanligt. Veckan därpå bärgade vi skotrarna från den drygt två meter djupa sjön. De fick nya oljor och servades och därefter fick den fortsätta sin tjänstgöring.
Så blev det som så att alla vi barnbarn blev större och skaffade nyare och häftigare skotrar. Så även jag. Men jag kunde aldrig riktigt släppa den gamle. Så jag frågade till slut morfar om jag fick ta över skotern. inte var det ju några problem. han blev bara glad. Så efter att jag hade bytt bort min Polaris mot en Volvo, vilket jag tycker var mycket vettigt
så började tankarna vandra mot den gamle. Han stod ju kvar där, Ett boggihjul borta och lite småfix.Insugspackningarna fick jag byta. De hade jag haft sönder i ett tidigare skede, men efter den small den så snällt igång. Lite längre in på vintern fraktade jag hem den och fixade det sista, och det är där vi är idag
Så här ser han ut i skrivandes stund:
Det almänna skicket på skotern är inte alls dumt
Under huven. Inte ser man så många spår av sjöbotten som tur är
Moderata 775 mil har mattan snurrat
Roliga detaljer är att all el funkar. Batteriet ska jag dock byta ut. Tutan måste jag också skaffa mig. Lite småfix finns ju också såklart. Renovera variatorn blir sommarens projekt men i vinter ska den få gå som den är
